Vad är det Skoglund är så rädd för?

Vår kommunikationsminister vill sätta folk som spelar skvalmusik från radiosändare på internationellt vatten i fängelse. Varför? Han hänvisar till en internationell överenskommelse. Men den har inte så hårda krav. Vad är han så rädd för? Musiken? Ryssen? Ett svar, om vi får be!


Det är något som inte stämmer i kommunikationsministerns ansträngningar att sätta stopp för Radio Nords, Radio Mercurs och Radio Syds sändningar av skvalmusik och reklam. Det som inte stämmer är bakgrunden, motiven för aktionen. En allmänt erkänt klok man som kommunikationsminister Skoglund måste ha något annat i bakfickan än denna konvention som det alltid hänvisas till. Vi är bundna av en konvention, heter det, ett avtal som vi och de flesta andra länder har undertecknat, och enligt det avtalet är det inte tillåtet med sändningar av detta slag.
Låt oss alltså se närmare på den här konventionen. I kommunikations-ministerns proposition till riksdagen rörande särskild lag som ska kriminalisera sändningar av detta slag omnämns flera internationella radiokonventioner från 1865 till 1959. Det är överenskommelser som Telestyrelsen i Sverige, motsvarande organ i andra länder, privatägda radiobolag m. fl. har träffat rörande våglängdernas uppdelning sinsemellan. Kort sagt den och den radiostationen får sända på den och den våglängden, en rent praktisk överenskommelse, så att inte radiostationerna ska störa varandra.
Det heter i propositionen att konventionen har "antagits av Sverige" och "är gällande sedan den 1 januari 1961".

Uttrycket "antagits av Sverige" låter ana att regering och riksdag redan har sagt sitt i den här frågan. Men så är det inte. Konventionen har antagits av Telestyrelsen.
I konventionen talas det i huvudsak om vad man ska göra för att förhindra störningar. Beträffande radiosändningar från fartyg utanför ett lands territorialvatten anbefallas medlemmarna att söka förmå sina regeringar till sådan diplomatisk aktivitet att de stater i vilka sändarfartygen är inregistrerade sätter stopp för verksamheten eller i varje fall upphäva registreringen. Detta är rekommendationen "om en sändare utanför ett lands territorialgräns allvarligt skadar rundradiointressena".
Alltså: för att någon som helst åtgärd mot så kallade piratsändare utanför landets gränser ska vara motiverad, så ska piratsändarens verksamhet först allvarligt ha skadat rundradiointressena.
På vilket sätt bar Radio Nord, Radio Mercur och Radio Syd allvarligt skadat de svenska rundradiointressena?

Det är den frågan som kommunikationsministern nöjaktigt måste besvara innan han skrider till aktion - om han ska följa den konvention som han så energiskt hänvisar till.
Såvitt en utomstående kan se, så ligger radiopiraternas förbrytelser enbart däri att de är pirater.  Pirater - det är sjörövare det. Och vad är det man har rövar? Jo, lyssnare från Sveriges Radio. En klok och förnuftig man som Gösta Skoglund kan inte klassificera detta som en verksamhet ägnad att allvarligt skada rundradiointressena.
Det måste således ligga något annat, något väsentligare, bakom aktionen. Ett stormakts hot? Vad? Den frågan måste Sveriges riksdag få svar på, innan den kan sätta sig till rätta och börja besluta om en ny lag.
Det har viskats om att det är för Finlands skull som vår kommunikationsminister vill ha bort radioskeppen. Om piratsändarna skulle börja blanda amerikansk propaganda (Radio Nord ägs av ett konsortium av Texasmiljonärer ) i sina sändningar, så skulle Sovjet kunna ta det som argument för en motpropaganda. Man har antytt att Finlands läge är så ömtåligt, att en sådan utveckling kunde få ödesdigra följder.

Förklaringen är inte helt orimlig. Men varför används den då inte som motivering? Detta att åberopa ett skäl som man i grunden inte bryr sig om, för att nå ett syfte som man inte vill prata om, de erinrar lite för mycket om principen att driva ut djävulen med belsebub. Konventionen är nämligen inte alls så helig som man försöker få allmänheten att tro. Det finns en lång rad länder, vilkas radiobolag aldrig har undertecknat överenskommelsen. Europas största reklamsändare ligger i Ruhr, är privatägd och sänder musik och reklam till Tyskland och Frankrike på en våglängd som, enligt konventionen, inte är fri. Västtyskland är officiellt med i konventionen utan att dess regering på minsta vis ingriper mot skvalsändaren. En båt med amerikansk flagg - USA står också bland undertecknarna av konventionen - ligger i Medelhavet och sänder radio- program på Grekland, Turkiet " Mellanöstern. Den sändaren opererar också på en våglängd som enligt konventionen inte är "fri”. Fler exempel finns.

Jack  Kotschack, den svenske Radio Nord chefen, har sagt :att om det bara är fråga om våglängden så kan han köpa en i morgon dag från en av de sydamerikanska stater som han har förbindelser med. Men den affären är så pass dyrbar (ca 35 000 kr) att han vill vänta till dess han vet säkert om åtgärden har någon effekt.
Enligt kommunikationsministerns lagförslag, vilket när detta skrives ligger på lagrådets bord, har man garderat sig mot detta. Sändningen kommer ändå att betraktas som kriminell. Inte ens om Kotschack utrustar sin båt med utländsk personal kommer han att kunna kringgå lagen. Enligt förslaget ska även en utländsk medborgare som på något sätt är inblandad i kommersiella radiosändningar på båtar utanför vår tremilsgräns kunna anhållas när han beträder svensk mark och dömas till fängelse eller böter.

Och vad som är viktigare: svenska kunder som låter annonsera sina varor genom den båtburna radion stämplas som brottslingar. På det sättet skulle man alltså kunna ordna Kotschacks och hans gelikars snabba reträtt. Utan annonspengar - ingen piratradio!
Herr Kotschack har låtit förstå att han kan annonsera enbart utländska varor. Man kan invända att det underlaget är för litet för att vara ekonomiskt bärkraftigt. Men låt oss anta att det skulle gå. Vad skulle det fria svenska näringslivet säga om att utländska konkurrenter hade tillgång till ett reklammedium som de själva är avstängda ifrån? Och detta i en tid då konkurrensen hårdnat i takt med tullmurarnas raserande på Europamarknaden.
Den situation som då riskerar att uppstå kan i någon mån studeras i södra Danmark, dit den kommersiella tyska televisionens program når. En av affärsmännen själva gjord undersökning visar att de tyska varor som annonseras och finns att köpa i de danska affärerna praktiskt taget har konkurrerar ut motsvarande produkter av danskt fabrikat. Hur man än vrider och vänder på problemet ter det sig befängt med ett lagstiftningsmässigt ingripande mot den kommersiella radion som den arbetar nu. En talesman för den delegation som man har tillsatt inom folkpartiet för att utreda den här frågan säger: - Det är ju en ofarlig, ofta uppskattad verksamhet som de kommersiella radiosändarna bedriver. Det är vänliga, oförargliga program. Att det skulle bli böter och fängelse för sånt har ingen resonans i vårt allmänna rättsmedvetande.

Radio Nords försvarare hånas ofta för att de "tar Kotschack i försvar". Men låt oss för en stund bortse från personen och koncentrera  intresset på saken, principen. Vi talar ofta om vår svenska frihet. I en byråkratisk stat har man lätt att missuppfatta ordet frihet. Grundmeningen är frihet till. Frihet till fritt val, frihet till att handla som man vill. Givetvis under ansvar. Det är den friheten vi värnar om. Den tror vi på.
Byråkraterna har en annan frihet. Den heter frihet ifrån. Frihet från sådant som kan skada och irritera svaga själar. Frihet från fritt val. Frihet från privata initiativ. Den uppfattningen har sina rötter i gammal kristna föreställningar om människonaturens ondska och nödvändigheten att underordna sig en högre makt. Förr var den högre makten Gud. Nu har vi i Guds ställe fått Staten, byråkraterna, vilkas verksamhet ytterst syftar till att stegra individens känsla av ensamhet och obetydlighet.
Staten strävar efter att i allmänhetens ögon  bli den fadersgestalt som de flesta människor behöver för att leva vidare i denna osäkra värld, Och vad far gör är alltid det rätta. Vi har lagfästa bestämmelser för förhindrandet av truster och monopol av privata företagare. Men när staten öppnar verksamhet i någon bransch, då uppstår lätt lagar och förordningar som syftar åt motsatt håll. Ingen annan järnväg får konkurrera med statens, ingen får anordna radiosändningar mer än Sveriges Radio. Förmyndarskapet är totalt.   Ingen får tillåtas sticka upp, inte ens chansen att sticka upp får finnas, Följande passus ur kommunikationsministerns proposition är lika typisk som avslöjande
för det byråkratiska sättet att tänka:

"Att störningar av mera allvarlig beskaffenhet från nu verksamma sändare icke försports, utesluter självfallet icke att dylika sändares verksamhet framdeles kan orsaka störningar exempelvis i luftradions och sjöradions trafik. I detta sammanhang må särskilt framhållas, att sändningarna sker utan någon offentlig kontroll eller insyn."

Här säger hr Skoglund det själv: Ännu har ingenting skett som kan föranleda ingripande. Men det ska in gripas i alla fall. Rent principiellt. Kan det vara detta som utgör det verkliga skälet?
 I och för sig är denna övertro på statligt förmyndarskap typisk för byråkratins representanter. Men som alla absoluta trosläror har även denna sina luckor. Här kanske det räcker med att påpeka fil. Dr Sven Rydenfelts erinring att Winston Churchill var portförbjuden av sitt lands monopolradio under åren 1934-1939 som en politisk kättare.
En radio är egentligen en ljustidning. Man kan leka med tanken att sättet att göra vanliga tidningar och distribuera dem hade uppfunnits först
i våra dagar. Skulle staten då ha lagt beslag på uppfinningen för egen räkning, monopoliserat den?
Ett av förbudsentusiasternas slagträn i debatten om radioskeppens vara och icke vara är Radio Nordchefen Jack Korschack och männen bakom honom. Texasmiljonärerna. På ett ställe beter det:
"De smarta herrar som bedriver det slagets affärshantering är verkligen inte ägnade att bli några frihetens martyrer.”

Och på ett annat: ”Bas för  rörelsen, åtminstone utåt, är en man vid namn Kotschack. Jacob, Simon - fast han sätter värde på att kallas ]ack S. Kotschack."
Den meningen kommenterar sig själv. Det faktum att tidningen Expressens chefredaktör Carl-Adam Nycop har varit en av de ivrigaste försvararna för radioskeppens frihet har föranlett bl.a. Stockholms-Tidningen att erinra om att herrarna Nycop och Kotschack är barndomsvänner och att det skulle vara därför som Expressen tar radioskeppets parti!
Det är förståeligt ifall folk av typen Arg Skattebetalare retar sig på Jack Kotschack. Han sticker allt för bjärt av mot den gängse sorten av företagare för att det ska vara riktigt bra. Han älskar att bli fotograferad och komma i tidningen. Han färdas iförd klargul paletå i öppna bilar och tycker om när det är vackra blondiner i environgerna.  Långt ifrån att förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett ser han ut att ha mycket roligt på jobbet.

Det är en sak, och såvitt man kan bedöma den inte särskilt upprörande. Men det var inte den saken debatten gällde. Det var fråga om en frihet, som för stora samhällsgrupper ter sig som självklar, ska få fortleva eller om staten-förmyndaren ska utrustas med ännu en fullmakt. Som det lilla borgerliga Ölandsbladet uttryckte saken: "Det är anledning att se upp och försvara varje liten återstod av frihet, som återstår - även när det gäl- ler sådant som man inte gillar utan det som står en emot." Det är ett tappert fasthållande vid frihetens principer, ty om vi fick en kommersiell radio och TV, så är det just de medelstora och små landsortstidningarna av Ölandsbladets typ som kommer i kläm när annonsörerna flyttar över en del av sin reklam från pressen till de nya medierna. Och när det gäller oss lyssnare: Ännu har inte radioskeppen missbrukat sin frihet - det har ju kommunikationsministern själv sagt! De sänder muntra melodier och oförargligt småprat som många människor bevisligen sätter värde på. Finns det då någon egentlig anledning att stifta en lag som kriminaliserar denna verksamhet?

Idun 1962-04-30
Olle Norell