Sagan om flytande radiopirater
Vi som var till sjöss på den tiden kunde
knappast undvika att komma i kontakt med Radio Caroline
och andra flytande piratradiostationer. Framför allt på
1960-talet var det många lycksökare som skaffade sig
gamla uttjänta holkar av tvivelaktig sjövärdighet, De
förde brokiga bekväma flaggor där de tumlade omkring på eterns och havets vågor. Tidens nationella radiomonopol tillgodosåg inte på långa vägar unga lyssnares omättliga behov av lättsmälta rytmer. Radiopiraterna fyllde ett vakuum och hade den expansiva skivindustrins gunst. Samtidigt kunde de tjäna snabba pengar. Men sagan om piratradio bör inte enbart vara en nostalgisk hyllning till de pionjärer som gav miljontals lyssnare efterlängtad musikunderhållning. Vid en närmare granskning hamnar deras glorior rejält på sned. De lät sig styras av mäktiga ekonomiska intressen. Fenomenet payola lär ha varit mycket vanligt; skivpratare lät sig mutas av musikbranschen till att spela vissa nya låtar extra mycket, så att de hamrades in i lyssnarnas medvetande. Dessutom störde stationerna ofta den civila nyttotrafiken i etern, inte minst den sjöräddning som de själva vid ett otal tillfällen tvingades anlita. Danska pionjärerSporadiska föregångare saknades inte, men det vi brukar åsyfta med kommersiell piratradio till sjöss föddes i Öresund. Sommaren 1958 köpte några danskar en 107-tons fiskeskuta i västtysk hamn. Under panamanskflagg fördes Cheeta till Själland, där hon under stort hemlighetsmakeri utrustades för sina kommande uppgifter. Sedan bar det ut internationellt vatten. Testsändningar från pionjären Radio Mercur inleddes, men inte men inte utan födslovåndor. Ankaret släppte. Cheeta gick på grund nära Malmö. Sändningarna kunde återupptas i augusti. Den danska regeringen fick Panama att dra in sin registrering av fartyget. Men Cheeta hankade sig fram som statslös, som det anstår en riktig pirat. På hösten samma år inleddes eftermiddagssändningar på svenska. Programledare för Skånes Radio Mercur var den driftige entrepenören Britt Wadner. Affärerna blomstrade och Radio Mercur växte snart ur kläderna. Ett nytt sändarfartyg fick anskaffas. Valet föll på den kvartssekelgamia norska 450-tonnaren Mosken, som nu fick namnet Cheeta 2. Köpare var en London- baserad bulvan. Fartyget chartrades formellt av ett bolag i Schweiz. Så kom motgångar slag i slag. Sommaren 1961 tvingades gamla Cheeta, som fortfarande användes, ta sig till norsk hamn för reparationer. Nu förbjöds den danska kuststationen Lyngby Radio att ha något som helst med Radio Mercur att göra, såvida det inte rörde sig om ren nödtrafik. Dittills hade kustradion förmedlat intervjuer och annat ut till piratradiostationen. Samtidigt ledde en pyrande konflikt till att några personer hoppade av. De köpte ett libanesiskt fartyg som fick namnet Lucky Star. Danmarks Commercielle Radio föddes, med ambitionen att satsa på mera kvalitetsbetonade program. Det föll inte väl ut hos annonsörer och lyssnare. Utbrytarna kröp ångerfullt tillbaka till Radio Mercur. l februari 1962 tvingades Cheeta sända SOS. När fartyget assisterats in till Kongens By kunde myndigheterna konstatera all hon var statslös, trots att ägarna hävdade att hon numera var registrerad i Honduras. Så småningom köpte Britt Wadner loss fartyget, varpå Lucky Star sattes in i hennes ställe. Mer om Cheetas och Britt Wadner fortsatta öden följer, men först ett annat nordiskt piratradioöde. ![]() m/s Mi Amigo (ex Magda Maria, ex Bon Jour) var piratradiobranschens främste veteran. 40 år gammal inledde hon 1961 sin karriär som Radio Nords sändarfartyg. Så småningom hamnade hon i Radio Caroline´s tjänst. Hennes tid var utmätt till den 19 mars 1980, då en storm på 10 Beaufort sänkte henne utanför Sheerness. |
![]() Vraket efter ytterligare en prominent svensk piratradioskuta, Radio Syds m/s Cheeta 2, vilar numera i Gambiaflodens mynning. NordsjövikariatInte förrän 1966 upphörde den
båtburna piratradion i Skandinavien. I januari det året
tvingade packisen iväg Cheeta 2 från hennes
ankarplats i Öresund. Radio Syd tystnade för alltid i
svenska vatten, även om på sin tid välkända radioröster
därifrån - som Pekka Langer - skulle fortsätta sin
karriär inom den Fartyget blev kvar utanför
Frinton nordost om Themsens mynning, även sedan Mi
Amigo hade tillfrisknat och återinträtt i tjänst.
Men sommaren 1966 tvingades hon själv söka assistans. Cheeta
2 förtöjdes nära Dover - och belades med kvarstad.
En strid om ägarskapet följde. Först mot slutet av 1967
kunde fartyget lämna Nordsjön, som nu hade blivit osäker
ankarplats till följd av den nya brittiska
antipiratradiolagen - Marine Broadcasting Offences Act.
Via La Corufia och Safi och en
misslyckad sejour på Kanarieöarna ruffade Cheeta 2
vidare till det just självständiga västafrikanska landet
Gambiashuvudstad Bathurst, som 1973 döptes om till
Banjul. Radio Syd fick licens för lokala sändningar från
fartyget, som nu var fast förtöjd eller förankrad på
Garnbiafloden. Skutan hade i princip seglat färdigt,
förutom en ödesdiger sista seglats någon gång på
198o-talet. Holländsk pionjärHösten 1959 samlades några herrar i Amsterdam för att spåna kring danska Radio Mercurs framgångar. De bildade Vrije Radio Omroep Nederland (VRON), "Nederländernas Fria Rundradio". För ändamålet köptes det pensionerade tyska fyrskeppet Borkum Riff (III), byggt 1911. Hon fick sitt lanternintorn utskiftat mot en sändarmast, varpå hon försågs med panamaflagg och förankrades utanför Katwijk aan Zee. Från VRON var inte steget långt till Veronica, som blev namn både skutan och stationen. Regelbundna sändningar från Radio Veronica inleddes sommaren 1960. Fyra år senare ersattes m/s Veronica av den 15 år gamla havstrålaren Norderncey som var branschen trogen ända till den 1 september 1974, då en nederländsk antipiratlag trädde i kraft. Under några år på 2000 talet har hon legat som flytande danscafé i AntwerpensKempisch Dok. Övriga flytande piratradiostationer vid denna tid kan räknas i tjogtalet, med nestorn Radio Caroline i spetsen. Med få undantag riktade de sig till en brittisk publik. Till undantagen hör Radio Antwerpen, som hankade sig fram under hösten 1962. ombord i betongskutan Uilenspiegel (ex Crocodile). Stationen tystades av den belgiska antipiratradiolagen, som trädde i kraft den 1 december samma år. Schweizisk ägda Radio North Sea International ombord i panamaflaggade m/s Mebo II (ex Silvretta) riktade sig till både britter, tyskar och holländare. RNI lyckades under sina blygsamma fem år i etern (1970-74) bryta mot lagar och förordningar flitigare än kanske någon annan. Fartyget utsattes självt för både kapningsförsök och mordbrand, iscensatta av personer med koppling till konkurrenten Radio Veronica, 1977 såldes Mebo II och hennes mindre föregångare Angela (ex Mebo 1, ex Bjarköy) till Libyen, där radiopiraterna hade försänkningar. |
|
Epoken Radio Nord I november 1959 beslöt sig den
ekonomiske äventyraren Jack Kotschack och tre
amerikanska likasinnade för att kopiera det danska
exemplet. De skulle starta piratradiostation utanför
Stockholm! Lastskutan Oiga - sjösatt i Kiel 1912 som
tremastskonaren Margarethe - köptes och döptes om till
Bon Jour. Lastutrymmet fick ge plats åt studios, sändare
och hyttinredning. Efter en hel Lagen antogs i maj och trädde i
kraft den 1 augusti 1962. Samtidigt fick våra
nordiska grannländer motsvarande antipiratlagar. Norge
och Finland var förskonade från egna radiopirater men
hade utnyttjats som "nödhamn" av Radio Mercurs
respektive Radio Nords sändarfartyg. Radio Nord somnade in och Sveriges
Radios poppiga P3 föddes. Piratsändningarna upphörde
definitivt redan den 30 juni. Magda Maria tog
sig ned till El Ferrol i spanska Galicien. Där togs hon
över av de "liechtensteinska" initiativtagarna till det
brittiska piratprojektet Radio Atlanta. Fartyget döptes
om till Mi Amigo och skulle bli det mest långlivade av
alla piratradiofartyg. Mercur ut - Radio Syd inÄven i Öresund fick den nordiska
antipiratlagen dramatiska följder. I juli 1962 tuffade
Cheeta 2 iväg till västtysk hamn. Där såldes hon
till Britt Wadner, som sedan tidigare ägde Cheeta.
Juli månad ut fortsatte Radio Mercur att sända från Lucky
Star, som nu ägdes av en bulvan i Guatemala. Den
16 augusti bordades faryget av dansk polis, sedan Radio
Mercur trotsigt hade återupptagit sändningarna, Nu
uppdagades det att hon - i likhet med Cheeta Radio Mercur tvingades upphöra
helt med verksamheten. Från den 1 januari 1963 försökte
Danmarks Radio fylla tomrummet med sin nystartade
Melodiradio. Lucky Star återgick till sin
gamla roll som lastfartyg och seglade i ytterligare ett
dussin år under dansk flagg. |
Fredens RöstApropå den
regionen fanns i grannskapet en udda radiopirat med
ett angeläget budskap. 1968 köpte israelen Abie
Narhan det 23-åriga Delfzijl-bygget Cito. Han lät
registrera henne i Panama under namnet Peace.
Fartyget gjorde en flerårig deviation till New York,
där pengar samlades in.
Sändarutrustning och sändarmast som egentligen skulle sitta på Mebo II installerades. Provsändningar genomfördes efter avgång våren 1973, med kurs motMedelhavet. m/s Peace stävade mot sin tänkta ankarplats utanför den israeliska kusten men tog stryk av en storm och fick söka lä i cypriotiska vatten. Hon tog sig sig till Marsielle för reperationer. Där lär Nathan ha övertalat de galanta damerna på La Canebiere till att donera en natts förtjänster till fredsfartyg.. I slutet av maj 1973 inleddes de reguljära sändningarna från Voice of Peace alias Kol ha-Shalom alias Saut as-Salam, med fredsbudskap varvat med reklam och popmusik. Några månader senare bröt Oktoberkriget ut. m/s Peace tuffade mot Suezkanalen. I direktsändning uppmanades stridstupparna att lägga ned vapnen. Nu fick fartyget för en tid retirera tillbaka till Marseille. Sommaren 1974 återvände m/s Peace till östra Medelhavet och försökte rentav gå i n i Suezkanalen. Det skulle lyckas något år senare. Väl tillbaka på sin ankarplats kunde fartygets piratsändare höras vida omkring. Men 1993 var det finita la musica, passata la fiesta. Den 1 oktober gick Voice of Peace in i den eviga radiotystnaden. Fartyget tuffade in i Ashdod, där hon tömdes på allt av värde, Den 28 november gick m/s Peace ut på den allra sista resan. Hon sänkes i Medelhavets turkosfärgade vatten. Typiskt nog skänkte fredskämpen Abie Nartan sändarutrustning till det landbaserade Voice of Palestine, som kunde invigas hösten 1998 men bombades sönder och samma 2 år senare. Före detta supplyfartyget Droit de Parole ("Yttrandefrihet", ex Cariboo, ex Fort Reliance) utanför den kroatiska kusten var samma andas barn. Därifrån sände Radio Brod ("Radio Fartyg") till bosniaker, kroater och serber från våren 1993. Krig pågick mellan de sydslaviska broderfolken, och Radio Brod var en ensam ropande förnuftets röst i krigets öken. För sändningarna svarade ett representativt urval journalister från det före detta Jugoslaviens befolkning. Satsningen stöddes av både EU och UNESCO, Men efter serbiska påtryckningar drog St.Vincent/Grenadinerna in sin registrering av fartyget. Radio Brod fortsatte ändå sända en tid men tystnade definitivt i slutet av februari J994. En röst som tystnade redan innan den ens hade inlett sina sändningar var den från Dèesse de la Democratie ("Demokratigudinnan", ex Dido 77). Hennes namn anspelar på en staty som kinesiska studenter reste under protesterna på Himmelska fridens torg i Peking 1989. Våren 1990 lämnade hon La Rochelle, med Hongkong som destination. Ombord fanns en radiosandare som avsågs träda i funktion i slutet av april, riktad mot Folkrepubliken Kina. Efter en händelserik och tidvis dramatisk resa anlöpte fartyget taiwanesiska Keelung. Nu förseglades sändaren, av respekt för stormakten på andra sidan Taiwansundet. Skulderna växte och besättningen var upprorisk på grund av obetalda löner. Projektet rann ut i sanden, som alla piratradioprojekt har gjort, förr eller senare. Torbjörn
Dalnäs
Fotnot: Texten
bygger delvis på en översikt av
författaren i Nautisk Tidskrift nr 7-8 1976. Källa: Utkik 2/2009 2015-10-20 |